Det finns pågående diskussionstrådar om stafettpinnar, togmelders och tågdetektering/identifiering, alla handlar på ett eller annat sätt att få bättre kontroll på våra tåg.
Förutsättningarna varierar med olika körningar vilket gör att vissa system funkar bra ibland och sämre ibland.
Vid trafikkörningar är det ju bestämt vilka stationer som har tkl, vid övriga körningar tenderar det att flyta lite.
Stafettpinnar styr upp trafiken på enkelspåriga sträckor, funkar bra oavsett bemanning men fungerar sämre om man ska köra en längre enkelsträcka och inte får möten (man måste ju då för varje sträcka springa/gå och hämta pinnen, gå tillbaka med den och sedan köra sitt tåg, dvs 3 gånger så långt att gå och ganska ineffektivt). Detta har ju också konsterats i verjkligheten på sträckor där man haft dessa system och diverse varianter har utvecklats, bland annat elektriska stafettpinnar.
Togmelders är enkla och bra, men kräver att tkl finns på mottagande station. Man skulle kunna tänka sig automatiskt ok efter viss tid, men alla verkar inte gilla den tanken (jag ser dock ingen större skillnad mot att gå och hämta en stafettpinne på en obemannad station). Dock håller jag med om att man får kalla den något annat än togmeldser om man ändrar funktionen.
Tågdetektering/identifering verkar svårt att få till, alla kända tekniker har nackdelar i form av stora kostnader eller omfattande ombyggnader av stationer och/eller linjer, kostnader för rullande material och eventuellt en massa ledningsdragning (eller i trådlösa fall en eventuell räckviddsbegränsning).
Ändå vill vi gärna ha kontrol på våra sträckor, och dessutom gärna veta vilka tåg/lok som befinner sig var.
Så, jag kokade ihop allt detta till en soppa, och smuttande på den fick jag en galen idé:
Elektroniska stafettpinnar med tågidentitet.
Hur fungerar då detta?
Här spånar jag lite så ni får gärna komma med konstruktiva förbättringar
Jo varje förare har en liten dosa/box/pinne/låda/enhet som han eller hon bär med sig.
Dosan kodas med en identitet för ägaren.
När en förare tar ett lok (t.ex. från ett magasin) så knyts lok/tåg-nummer till dosan.
När han eller hon ska lämna en plats så "laddas" dosan med en elektronisk stafettpinne som gäller sträckan till nästa plats.
När han eller hon kommit fram till nästa plats (och kontrollerat att man har alla vagnar med sig) så återlämnas den elektroniska stafettpinnen på den platsen.
Vad behövs:
* En dosa per förare. Denna kan göras tämligen enkel med bara en sifferdisplay (en/två siffror), batteridrift för att hålla minnet och en knapp för att lysa upp displayen (spar batteri).
Kostnad under hundralappen i enklaste fallet.
* En stationsbox med mikroprocessor,display och några knappar. LocoNetansluten.
Stationsboxen håller reda på vilka stafettpinnar som är utfärdade på angränsade linjer, samt vilka tåg som för närvarande befinner sig på stationen (och hur många tågspår stationen har)
Kostnad gissningsvis 5-700
Vad systemet skulle kunna göra:
* Funktionalitet motsvararnde stafettpinnar (plus att man slipper gå och hämta pinnen), oavsett bemanning
* Funktionalitet motsvararnde togmelder, vid bemanning
* Vid bemanning kan tkl se vilket tåg som kommer
* Möjlighet att övergripande se var tåg befinner sig (på en station eller på linjen mellan två stationer), inte en komplett "fjärr" men med full översikt
(Om stationsställverk integreras i systemet kan man få full "fjärr", men detta ligger nog längre fram i tiden)
* MInskat behov av tkl, speciellt på mindre stationer och vid friare körning
Alternativ till stationsboxar med mikroprocessor och LocoNet-anslutning skulle kunna vara laptops (eller Raspberries) med Wifi.
Andra vilda idéer till vidareutveckling skulle kunna vara att bygga ihop "dosan" med en körkontroll, men jag lämnar det också för framtiden.
För den teknskt nyfikne så har jag tre olika idéer runt "dosan":
Enklaste lösninen:
En I2C-IO-expander (t.ex. MCP23017) där 13 ben används som input för identifiering (ger 8192 olika identiteter), ett ben som input från tryckknapp (för att frigöra stafettpinne) och 2 ben för grön resp röd lysdiod.
Näst enklaste lösninen:
Två I2C-IO-expanders. 15 ben används som input för identifiering (ger 32768 olika identiteter), ett ben för tryckknapp, 2 ben för grön resp röd lysdiod och 14 ben för 2-siffrig display som kan visa nummer på blocksträckan.
Lite mer avanserat:
En liten mikroprocessor med display och några knappar. Ger lite mer kontroll och kostar lite mer.
Nå, synpunkter, helst konstruktiva
/Nicke
